Hypokondrin

Det har talats lite om hypokondrin här och där i blogosfären den senaste tiden och vi kan ju konstatera att jag både haft en och tre slängar av den sjukan under min livstid. Det har varit mindre av det nu på den senaste tiden, faktum är att jag helt har kunnat sätta det åt sidan, men så igår kväll när jag skulle gå och lägga mig ensam hemma med sonen gjorde den ett återbesök.

Jag konstaterade att jag hade ömma bröst och ställde hastigt två diagnoser: Antingen har jag dubbelsidig bröstcancer och lever inte mera om nio månader eller så är jag gravid och har mera barn om nio månader. Efter tankesnurr, mera åt det mera negativa av de två alternativen då förstås, lyckades jag övertala mig själv om att ingetdera är speciellt sannolikt och att OM jag nu mot förmodan är döende så finns det inget jag kan göra åt det klockan 11 en lördagkväll, så till slut somnade jag ändå och vaknade både utan symptom och kondri.

På tal om barn. Jag har en strålande idé om mammornas skampåle, men återkommer med den vid ett senare tillfälle, nu ska jag nämligen fundera på varför det bränner i min nacke.