Spott ut!

Vill ni höra mig säga "spott ut!"?
Jag borde vara proffs på det vid dethär laget.
Om ni vill höra "Ajaj, inte äta!" kan jag bidra med ett välinövat sådant också.
Alltså att bebisar börjar krypa och bli livliga och ha en egen vilja och allt det hade jag koll på, men dethär med att allt ska in i munnen, det hade jag visst ignorerat, eller glömt. Inom loppet av några minuter har jag nu hunnit förklara att bark, stickor, granbarr, julgranspyntsglitterbitar och aska från spisen inte är grejjer som lönar sig att sätta i munnen.
Okej, nåja, när jag tänker efter, så visst har vi foton från sommaren då vi var lite på ett år gamla, jag och systeryster, och är ute i sandlådan och visst har mamma berättat att vi så gärna ville smaka på sanden. Men ändå! Det var ju sand, inte smulor på golvet.

Såhär annars i post-juletider kan jag berätta att jag varit en snäll flicka och fått fina grejjer av tomten. Jag som var så orolig för att få en osexig postlåda i julklapp :P
Snälla sambon gav en superskön tempur-dyna åt min sjuka nacke och en finfin tekokare och goda tesorter nu när min masu inte vill tåla kaffe. Lite skämma bort sig själv-saker av systeryster och pengar till mattor (när vi nu hittar de perfekta mattorna) av föräldrarna.

Fast den som fick mest klappar, det var nog krabaten det. Jag tänker inte ens börja räkna upp, men det han fått mest av är nog böcker. Vilket var helt på sin plats, för han älskar att bläddra i böcker och "babbla" högljutt under tiden. Sedan fick han härliga mocka-innetofflor och en pulka som varit i flitig användning de senaste dagarna.

På juldagen fick vi dessutom ÄNTLIGEN hyllorna i sovrumsskåpen insatta, så nu har vi värsta klädpartyt på gång och jag går igenom alla gamla balklänningar och alla byxor som inte (ännu) passar på mig (igen). Halaren hittade jag också, och fick höra att den borde brännas, men, men... Den har ju så mycket minnen på sig... (Hälsningar; Mökkki "Hamstern" Höperöt)