Det börjar ju närma sig det första stora jubileét för min del snart.
Fest ska det bli, på nåt vis i alla fall. Men, vad ska man önska sig i 20-, ehm, nåja 25-. Jaja, 30-årspresent då!
Jag är lite tvivelaktig till önskemål överhuvudtaget, fast jag fått förfrågningar från diverse håll redan. Förstår ni, man måste önska sig något lämpligt, inte fred på jorden, för då bli man bara besviken, men man måste ju ändå önska sig något man faktiskt vill ha och använder, istället för vad som helst, för då får man bara prydnadspryttlar och udda servisdelar.
Nu ser det ut som om jag har tre önskemål: En Moccamaster (kaffe ftw!), en ny kamera (bra vanlig, som går att dra upp ur fickan för att fånga ögonblicket, inte nån systemkamera som man måste vara jätteaktsam om) och så nåt i skämma-bort-sig-själv-genren. En heldag på spa, en massage, fot- och handvård, younameit!
Okej, och så en padda (i-pad), men det känns så onödigt så jag vågar inte säga det högt...
Nu ska jag fortsätta tänka på det och undvika att tänka på att jag ska till läkare för misstänkt öroninflammation sen idag. (Hur sjutton kan jag ha fått det, då inget av barnen verkar örigt alls??)
13 April 2012
12 April 2012
E ska gaa.
Efter att jag tagit en panadol mot min egen feber.
Efter att jag druckit lite sött hett te.
Efter att jag sovit en natt.
Efter att jag fått min nya jacka utbytt mot en mindre (jag har krympt en storlek tydligen).
Efter att sköthunden på antibiotika åkt hem igen.
Men sen SKA det bli bra! Prkl.
Envisheten, envisheten.
Efter att jag druckit lite sött hett te.
Efter att jag sovit en natt.
Efter att jag fått min nya jacka utbytt mot en mindre (jag har krympt en storlek tydligen).
Efter att sköthunden på antibiotika åkt hem igen.
Men sen SKA det bli bra! Prkl.
Envisheten, envisheten.
Nu kan det bara bli bättre
Hunden blev sjuk (har haft mycket infektioner på sistone och mår inte så bra av antibiotikakur på antibiotikakur heller), sambon fick feber och jag blev helt igensnorad, sådär på en halv dag. Jag gladdes inte åt livet igår kväll.
Men nu skiner solen igen och jag gläds åt att krabatens hosta blir bättre och bättre (fast han har aldrig varit lika sjuk som mig och sambon), hunden i alla fall bajsat ute alla gånger hittills och att jag fick min nya vårjacka på posten!
Nu ska jag trotsa snoret och taggtrådshalsen och ge mig ut en sväng för att testa den!
Men nu skiner solen igen och jag gläds åt att krabatens hosta blir bättre och bättre (fast han har aldrig varit lika sjuk som mig och sambon), hunden i alla fall bajsat ute alla gånger hittills och att jag fick min nya vårjacka på posten!
Bild härifrån
Nu ska jag trotsa snoret och taggtrådshalsen och ge mig ut en sväng för att testa den!
11 April 2012
Som ett rostigt gångjärn
Idag är det en gnälldag har jag bestämt.
Halsen min blev till ett rivjärn igår kväll. Och när morgonen grydde hade jag trots en panadol inte fått mera än fem timmar söndrig sömn. Ett extra tack till krabaten som tyckte det var morgon tio över sex i morse.
Idag känns allt som borden och måsten.
Att gå ut i det gråa vädret kryddat av några slaskstänk med hund och barnvagn var inte något som kan kallas uppiggande.
Att komma hem och inse att jag glömde att reda upp i köket innan vi gick var en smäll i ansiket (normalt är det inte så noga, men med en potentiellt hungrig hund i huset vill man faktiskt få undan det mesta).
Att veta att jag måste in till Åbo idag för att returnera diverse grejjer med två småsnoriga barn i bilen känns inte det minsta lockande.
Hunden sket dessutom i att kakka under promenaden, så jag hoppas hon inte får akuta behov just medan vi är borta.
Gnäll, gnirk och gnissel.
Det enda som förgyller min dag är den lille filuren som mitt i allt bestämt sig för att sova åttatimmars pass, från sista matbiten åtta på kvällen till klockan fyra på morgonen. Synd bara att storebror väcker oss mitt i natten, varje natt, nu istället.
Halsen min blev till ett rivjärn igår kväll. Och när morgonen grydde hade jag trots en panadol inte fått mera än fem timmar söndrig sömn. Ett extra tack till krabaten som tyckte det var morgon tio över sex i morse.
Idag känns allt som borden och måsten.
Att gå ut i det gråa vädret kryddat av några slaskstänk med hund och barnvagn var inte något som kan kallas uppiggande.
Att komma hem och inse att jag glömde att reda upp i köket innan vi gick var en smäll i ansiket (normalt är det inte så noga, men med en potentiellt hungrig hund i huset vill man faktiskt få undan det mesta).
Att veta att jag måste in till Åbo idag för att returnera diverse grejjer med två småsnoriga barn i bilen känns inte det minsta lockande.
Hunden sket dessutom i att kakka under promenaden, så jag hoppas hon inte får akuta behov just medan vi är borta.
Gnäll, gnirk och gnissel.
Det enda som förgyller min dag är den lille filuren som mitt i allt bestämt sig för att sova åttatimmars pass, från sista matbiten åtta på kvällen till klockan fyra på morgonen. Synd bara att storebror väcker oss mitt i natten, varje natt, nu istället.
09 April 2012
Reminder
Om jag någon gång blir helt galet sugen på att skaffa hund - Påminn mig om hur attans mycket hundar hårar och hur förbenat ofta man måste dammsuga!
PS. Ja vi är hundvakter en hel vecka ännu.
2 PS. Det faktum att det finns blommande träd ute och en katt inne och jag är konstant astmatisk gör mig kanske extra galen så fort jag ser ett hår just nu, men ändå!
3 PS. Ja jag har börjat överväga att ta med hunden hem till oss och bara kolla till katten en gång i dygnet för att slippa det värsta eländet.
4 PS. Du kan ju till exempel be mig överväga att skaffa en mikrogris istället!
08 April 2012
Hälsningar från landet
Det positiva:
Vi har påskhäxat.
Det negativa:
Jag börjar mer och mer misstänka att jag gett min son ett mindre trevligt arv. Han har snarkat varje natt i två veckor nu och är sådär småtäppt. De dagar det varit värre för mig har han snörvlat mera också. Det återstår att bevisas av läkare ännu, men... Stackars lilla krabat, fast jag helst av allt aldrig skulle vilja höra dig snörvla, så har jag gett dig pollenallergin.
Och ja, vi är på landet och har "semester" (med citattecken och ett stort kröhömm efter), så det lär inte dugga så tätt med uppdateringar här den närmaste veckan.
06 April 2012
Glad påsk!
Önskar krabban Crabbis
Ibland tror jag att jag har för mycket fritid. Inte när en knatte ropar i varje öra, men ibland.
04 April 2012
Framtiden
Inte ännu, men snart övergår moderskapspenningen till föräldrapenningen. Samtidigt är det bara fyra månader kvar till höstens deadlines för ansökan om forskningsanslag.
Och jag vrider och vänder på framtidskartan och vet ingen vart.
En del av mig, den som älskar biologin, forskningen och labbandet. Den säger åt mig att forska. Den fick dessutom vatten på sin kvarn nu när jag såg att det fanns två lediga postdoctoral fellow-platser lediga i Åbo.
Fast den rösten blir ändå överröstad av en annan som säger: Då kan du glömma din fritid. Den lilla tid du har kvar vid sidan av stipendieforskningen ger utrymme för att vara med familjen, men inte för andra intressen och hobbyer.
En annan del av mig påpekar att det finns annat som jag är bra på och tvingar mig att kika på ely-centralens sidor. Hur grundar man ett eget företag? Vad kan jag göra pengar på? Vad finns det för samarbetschanser i närheten?
En fjärde röst frågar förnumstigt om jag tror att jag kan leva på min hobby? Nej, knappast jag och ännu mindre resten av familjen. Men om jag jobbar med nåt vanligt vid sidan om, kanske...
Som kassatant då eller? Om du inte vill stipendieforska och inte vill flytta till huvudstadsregionen så skaffa en ny utbildning då, säger en femte röst. Nåt helt nytt! Det är dags att söka in nu!
Och så fortsätter det, flera möjligheter, och bara svårare att fatta beslut.
När jag var fem år gammal skulle jag bli konstnär. Punkt. Tänk om det var lika enkelt idag...
Och jag vrider och vänder på framtidskartan och vet ingen vart.
En del av mig, den som älskar biologin, forskningen och labbandet. Den säger åt mig att forska. Den fick dessutom vatten på sin kvarn nu när jag såg att det fanns två lediga postdoctoral fellow-platser lediga i Åbo.
Fast den rösten blir ändå överröstad av en annan som säger: Då kan du glömma din fritid. Den lilla tid du har kvar vid sidan av stipendieforskningen ger utrymme för att vara med familjen, men inte för andra intressen och hobbyer.
En annan del av mig påpekar att det finns annat som jag är bra på och tvingar mig att kika på ely-centralens sidor. Hur grundar man ett eget företag? Vad kan jag göra pengar på? Vad finns det för samarbetschanser i närheten?
En fjärde röst frågar förnumstigt om jag tror att jag kan leva på min hobby? Nej, knappast jag och ännu mindre resten av familjen. Men om jag jobbar med nåt vanligt vid sidan om, kanske...
Som kassatant då eller? Om du inte vill stipendieforska och inte vill flytta till huvudstadsregionen så skaffa en ny utbildning då, säger en femte röst. Nåt helt nytt! Det är dags att söka in nu!
Och så fortsätter det, flera möjligheter, och bara svårare att fatta beslut.
När jag var fem år gammal skulle jag bli konstnär. Punkt. Tänk om det var lika enkelt idag...
03 April 2012
Jämförelser
Jag vet inte om jag nångång uttalat mig om att man aldrig ska jämföra, säkert har jag, men nu struntar jag glatt i det.Jag slås nämligen varje dag av olikheterna knattarna emellan och man kan ju inte låta bli att titta på både skillnader och likheter.
Som liten bebis var Krabaten mycket vaken, sov halvtimmessnuttar och var mycket vaken däremellan. Till humöret var han jämn. Såtillvida att han sällan var jätteglad eller jättearg. Jag fick lirka fram leendena en aning och däremellan var han halvnöjd eller halvgnällig om vartannat. Övertrött var han ganska ofta, jag tror inte han trivdes lika bra med att vara i mammas famn hela tiden som mamma trivdes med det.
Filuren lever ut sina känslor mera. Om jag fick gissa mig till krabatens tillstånd ibland så är det omöjligt att missa med filuren. Det är sömn eller vakenhet. Mycket mera sömn än krabaten, men ändå inte en sjusovare på något vis. Det är glada leenden och små lyckliga ljud eller mungiporna ner och högljutt klagoskrik och humörsvängningarna kan ske på några sekunder. Vi båda njuter av de korta glada stunder han har i min famn, däremellan klarar han sig själv rätt bra.
Men det mest uppenbara är nog min egen förändring.
När krabaten var liten väntade jag med spänning på nästa steg i utvecklingen, vad kommer nu? Vem är du nästa vecka?
Med filuren nu bävar jag för de nya utvecklingsstegen. Kan du redan detdär? Har du redan vuxit ur den tröjan? Kan du inte vara min minibebis lite längre?
Jag antar att det är en normal reaktion, men jag vill plötsligt att de inte ska bli en dag äldre på lääänge lääänge till.
(Okej, bara de lär sig sova på nätterna båda två först!)
Som liten bebis var Krabaten mycket vaken, sov halvtimmessnuttar och var mycket vaken däremellan. Till humöret var han jämn. Såtillvida att han sällan var jätteglad eller jättearg. Jag fick lirka fram leendena en aning och däremellan var han halvnöjd eller halvgnällig om vartannat. Övertrött var han ganska ofta, jag tror inte han trivdes lika bra med att vara i mammas famn hela tiden som mamma trivdes med det.
Filuren lever ut sina känslor mera. Om jag fick gissa mig till krabatens tillstånd ibland så är det omöjligt att missa med filuren. Det är sömn eller vakenhet. Mycket mera sömn än krabaten, men ändå inte en sjusovare på något vis. Det är glada leenden och små lyckliga ljud eller mungiporna ner och högljutt klagoskrik och humörsvängningarna kan ske på några sekunder. Vi båda njuter av de korta glada stunder han har i min famn, däremellan klarar han sig själv rätt bra.
Men det mest uppenbara är nog min egen förändring.
När krabaten var liten väntade jag med spänning på nästa steg i utvecklingen, vad kommer nu? Vem är du nästa vecka?
Med filuren nu bävar jag för de nya utvecklingsstegen. Kan du redan detdär? Har du redan vuxit ur den tröjan? Kan du inte vara min minibebis lite längre?
Jag antar att det är en normal reaktion, men jag vill plötsligt att de inte ska bli en dag äldre på lääänge lääänge till.
(Okej, bara de lär sig sova på nätterna båda två först!)
Dedär med fattigdom
Råkade slänga ögat på yles dokkare Perintöna köyhyys igår.
Som sagt slänga ett öga, så jag hängde kanske inte helt med i svängarna och jag såg inte programet helt till slut, men jag blev och gapa i något skede.
De tre generationerna i fråga var arbetslösa och sjuklediga och förtidspensionerade och levde på existensminimum, visst. Lägenheten var liten och de hade ingen bil, sparpengar hade de inte. MEN sen när hör det till de existentiella rättigheterna att ha en 40" flatskärms-tv och färgat hår? Och möbler och kläder så att det svämmade över? Och sen när måste man bo i Helsingfors? Det dyraste stället i landet räknat i levnadskostnader. Och hur kan man prioritera rökning om man redan står i brödkö? Och hur kan man påstå att hälsosam mat är dyr och att man försöker äta riktig mat med smör i, när man får en stor påse morötter och flera äpplen för samma pengar som ett smörpaket kostar idag? (Tilläggas bör att samtlga vuxna såg mer eller mindre överviktiga ut.) Hallå! Sluta joma!
Men så slog mig tanken: Det var visst fråga om fattigdom i arv. Dehär människorna har dethär som tradition. De vet inte hur man ska göra saker annorlunda. De är knappast företagsamma av sig. De ser det som de tror att alla andra har och ser det som de går miste om. WT heter visst förkortningen på engelska. En ond cirkel.
Skulle de se oss skulle de se några som har råd med egnahemshus och Volvo och båt och sommarstuga. Några som kostar på sig lite godare mat och ett vin till helgen, lyxlyx.
De ser inte att vi bor i en billig del av landet. De ser inte att vi kör med vår gamla bildrörs-tv, så länge den bara fungerar. De ser inte kläderna som är köpta på loppis. De ser inte hälsosam men förmånlig mat. De ser inte trädgårdslandet och fiskenäten. De ser inte att vi lämnat bort i princip alla utlandsresor till förmån för hus, bil och båt. De ser hobbyerna vi har, men de ser inte intresset och företagsamheten som ligger bakom.
Och nu är jag lite tudelad.
Å ena sidan är dehär människor som jag skulle vilja ge mitt medlidande, jag har förmånen att ha ett sparkonto och vet att jag klarar mig den dagen det kniper, det är ljusår från deras verklighet.
Å andra sidan är dehär människor jag i första hand skulle vilja ge en kurs i hushållsamhet och balanserat leverne, fastän det inte innebär mera pengar för deras del!
Som sagt slänga ett öga, så jag hängde kanske inte helt med i svängarna och jag såg inte programet helt till slut, men jag blev och gapa i något skede.
De tre generationerna i fråga var arbetslösa och sjuklediga och förtidspensionerade och levde på existensminimum, visst. Lägenheten var liten och de hade ingen bil, sparpengar hade de inte. MEN sen när hör det till de existentiella rättigheterna att ha en 40" flatskärms-tv och färgat hår? Och möbler och kläder så att det svämmade över? Och sen när måste man bo i Helsingfors? Det dyraste stället i landet räknat i levnadskostnader. Och hur kan man prioritera rökning om man redan står i brödkö? Och hur kan man påstå att hälsosam mat är dyr och att man försöker äta riktig mat med smör i, när man får en stor påse morötter och flera äpplen för samma pengar som ett smörpaket kostar idag? (Tilläggas bör att samtlga vuxna såg mer eller mindre överviktiga ut.) Hallå! Sluta joma!
Men så slog mig tanken: Det var visst fråga om fattigdom i arv. Dehär människorna har dethär som tradition. De vet inte hur man ska göra saker annorlunda. De är knappast företagsamma av sig. De ser det som de tror att alla andra har och ser det som de går miste om. WT heter visst förkortningen på engelska. En ond cirkel.
Skulle de se oss skulle de se några som har råd med egnahemshus och Volvo och båt och sommarstuga. Några som kostar på sig lite godare mat och ett vin till helgen, lyxlyx.
De ser inte att vi bor i en billig del av landet. De ser inte att vi kör med vår gamla bildrörs-tv, så länge den bara fungerar. De ser inte kläderna som är köpta på loppis. De ser inte hälsosam men förmånlig mat. De ser inte trädgårdslandet och fiskenäten. De ser inte att vi lämnat bort i princip alla utlandsresor till förmån för hus, bil och båt. De ser hobbyerna vi har, men de ser inte intresset och företagsamheten som ligger bakom.
Och nu är jag lite tudelad.
Å ena sidan är dehär människor som jag skulle vilja ge mitt medlidande, jag har förmånen att ha ett sparkonto och vet att jag klarar mig den dagen det kniper, det är ljusår från deras verklighet.
Å andra sidan är dehär människor jag i första hand skulle vilja ge en kurs i hushållsamhet och balanserat leverne, fastän det inte innebär mera pengar för deras del!
Subscribe to:
Posts (Atom)