Ja, alltså, det går för det mesta bra, men man är ju alltid förberedd på allt möjligt extra när man kör dedär dryga 350 kilometrarna ensam i framsätet och har knattarna där bak. Jag gjorde det enklast möjligt för dem, så vi startade just innan middagsvilan och de sov lydigt fram till Björneborg där vi tog dricka- och kisipaus. Efter det susade vi ner i rekordfart, utan mera än några varför-frågor från den äldre och ett "Ja vill ha totten!" av den yngre.
 |
| Storebror och lillebror vid moffas garage. |
Sådär när vi är inne på knattarna är det så spännande att börja upptäcka deras olika personligheter. Vi har storebror som vill ta plats och synas och för ljud och snappar upp nya svåra ord och tankar snabbt.
Och vi har lillebror som TAR plats och syns, utan dess mer cirkus, han har bara en mera naturlig fallenhet för det (som att sätta sig i famnen när jag läser saga och vinkla huvudet mitt i vägen för texten när jag läser, elegant), samtidigt är han mindre lillgammal och låter sig leka fullt ut i svängarna, utan att bry sig om annat (jämfört med storebror i samma ålder).
Samtidigt innebär det här att storebror som snappar upp det mesta är den som behöver mest debriefing (för att ta in en utländsk term) han behöver mera stödet från nån vuxen för att hantera tankar och känslor som drabbar honom under dagen och är mycket gosig nästan på gränsen till klängig ibland, som att han desperat söker support från en vuxen.
Den lilla igen kör mera sitt eget race dagen lång och somnar gott utan att oroa sig.
Däremot är det han som tar åt sig direkt om han blir tillrättavisad, där storebror blänger tillbaka när man gör sin "stränga min", är lillebror den vars underläpp börjar darra direkt han känner att han gjort fel och han surar hellre för sig själv än att komma till famnen.
Lika, men olika, men båda är dom mina små älskade knatifnattar!
No comments:
Post a Comment