Att konverterar från Helsingforsbo till Pargasbo trodde jag att skulle vara ett litet fjuttsteg. Jag trivdes ju där redan från förr och så länge jag bodde i Åbo och Helsingfors kände jag mig alltid lite lantlig, som den 10 procenten av befolkningen som svängde lite mera på diftongerna än vad de infödda helsingforsarna gjorde. Det skulle gå bra.
Hah! Nu efter praktikperioden (sista dagen imorgon) då jag märker allt skvaller, alla fördomar, alla bilder jag får av människor jag inte ens känner, så vill jag bara skrika neeeej!
Jag vill inte bli som dem, jag vill inte känna halva stan ryktesvägen. Jag vill möta varje människa här utan fördomar och förutfattade meningar. Utan att döma dem på det småstadsaktiga sätt som verkar florera i alla mindre samhällen. Det värker i mig när jag ser på vissa människor att de väntar sig en viss reaktion bara man möter deras blick på stan, som att jag visste något hemskt och privat. Nej, jag vet inget om dig, men om du vill får du berätta själv, med egna ord, vem du är! Har jag lust att förklara för den oroliga blicken.
Men det är svårt. Speciellt när jag börjar märka att obekanta vet vem jag är, ryktesvägen. Speciellt när jag ändå vill smälta in samtidigt som jag saknar fördomsfriheten och variationen från storstaden.
Vet ni. Den lyckligaste stunden denhär veckan var när jag gick på lunch ensam, utan att känna igen och moikka på en enda människa under tiden. Som körsbäret på kakan fick jag dessutom med mig kaffet i take-away mugg (det händer en gång på miljonen här!). Och så gick jag med väskan över ena armen och kaffet i den andra handen tillbaka till jobbet och sörplade och låtsades att tvåvåningshusen var skyskrapor. Tänk vad en miljöovänlig pappmugg och en stunds anonymitet kan göra!
5 comments:
Som inflyttad fd Hesabo så har jag med åren lärt mej att man aldrig vet vem som är släkt med vem och vem som känner vem och vad man kan säga utan att göra bort sej. Jag kan förstå ditt dilemma. Skvaller är alltid tråkigt. Samtidigt tycker jag att det ligger en viss trygghet i att man känner varandra här. Och svenskfinland är litet, på något sätt känner nog alla varandra, förr eller senare hittar man nån gemensam bekant.
Vi hade ju ingen släkt här när vi kom, du har en hel del nya släktingar, vilket kan ha sina för- och nackdelar. Mest fördelar hoppas jag. Till Helsingfors flyttar vi nog aldrig tillbaka!
Maj
I hear you. Det tog mej mååånga år, och skulle jag inte rymma orten med jämna mellanrum så skulle jag inte orka... Kramar!
Jag känner SÅ IGEN MIG i både upplevelser och åsikter att jag bara vill skrika. Kan inte bestämma mig för om det ska bli ett "Halleluja", "Heureka" eller "Helvete också!" och därmed blir jag tyst. Skriv en insändare om det här eller nåt..! Garanterat en stor del av befolkningen som känner igen sig, men som också svepts med och bara blivit en av de där andra som hört att kommundirektören har en affär och att den där dagistanten på förskolan Giraffen är lesbisk - fy!
Fortsätt vara fördomsfri. Kämpa! Skaffa en vän som är muslim och en som bara kan finska!
Glad fredag!
Maj - Visst har det sina fördelar också, och på ett sätt är det lite mysigt.
Men just det där med att veta en massa om andra utan att känna dem, det gör mig ändå lite olustig. Och visst har det sina fördelar att ha "släkt" här, men också jobbigt då man hör skit om sina nära och kära av människor som inte ens har pratat med dem. Morr!
sarai - Att fly fältet då och då låter som en bra strategi! Kramar :)
Mysini - Jaa, knappast är det så annorlunda där som du håller hus! Muslimkompisen låter inte som en så dum idé, dels för att faktiskt lära känna människan bakom ryktet, men också för att man liksom vill överraska lite också och inte bara leva upp till de förväntade idealen på en själv!
Jag vet vad du menar, det skrivs så mycket strunt om allt som händer här, och vems fel det är, så man måste vara väldigt hårdhudad för att klara av det. Och det drabbar förstås hela familjen dessutom. Men då är också familjen jätteviktig!
Maj
Post a Comment