30 July 2012

Jag trodde aldrig jag skulle säga dethär men...

Jag har aldrig upplevt åska som tråkigt förut. Sådär generellt tycker jag om åskväder. Så länge jag inte är ute till havs och har möjlighet att dra mig inomhus om det kommer rakt över. Att mysa inne och räkna blixtar är ett av sommarnöjena.

Men att ligga i ett svettigt sovrum med en son som är, om inte rädd, så i alla fall för uppjagad för att kunna sova och därmed bara snurrar runt runt i två timmar medan blixtarna avlöser varandra med bara några sekunders mellanrum, då blir det mest irriterande och man vill bara att det ska sluta så man får sova ens några minuter den natten. Ja jag hann få riktigt långtråkigt.

Det såg lovande ut ett par gånger då blixtarna och regnet verkade dö ut, men bara för att ta i med nya krafter igen. Klockan var närmare ett när bulleribraket äntligen slutade och bara en dryg timme senare väckte de två marodörerna varandra IGEN. Den mindre var snörvlig och den större hade tappat bort sitt lamm nånstans i den stora sängen.

Just då önskade jag att åskväder inte tillhörde sommarfenomenen.
Jag önskade att förkylningarna var utplånade från jordens yta.
Jag önskade att man fick ge sömnmedicin åt barn, alternativt whisky.
Och jag önskade att jag sov ombonat mellan rena vita lakan på ett hotell med tyst och diskret luftkonditionering.

1 comment:

M said...

Ååh.. åsk-angst. Jag tänkte fråga, alternativt föreslå, ifall du testat ta ut Krabaten (om det nu var han som lekte lysmask i åskvädret) och titta på åskan en stund, för att på så sätt lugna ner sig? Det var min kompis dotter som kläckte idén då hon sa att hon vill gå ut och se på det, för då är det mindre skrämmande. Men jag tror inte att Filuren kanske skulle gilla denna Tove Jansson-metod i sin ringa ålder... Vet ej. Testa?