28 June 2012

Petra vs Supernanny

Myycket bättre dag idag på filosofifronten, den lille galningen (aka. krabaten) har hållit mig sysselsatt med två rejäla itkupotkuraivarin och en smitning ut ur affären rakt ut på parkeringen. Den lille skitungen (sagt med största möjliga kärlek, filuren alltså) har sysselsatt mig med att producera fyra senapslass och jag själv har sysselsatt mig med att hälsa på en kompis och hennes klan av små busfrön.

Hos väninnan funderade vi som hastigast på uppfostringsmetoder (varteftersom vi tillämpade dem, typ). Jag vet inte riktigt var jag ställer mig ännu då krabaten, trots trotset är så liten att vi inte börjat med något som jag vill kalla för "uppfostring" ännu.

Men alltså, det finns denhär Petra Krantz Lindgren ideologin med mjuka värderingar och samtal och så finns det Supernanny metoden, med klara regler, straff och belöning.

Och jag fastnar inte för någondera (okej, jag är emot "metoder" helt generellt).
Jag håller långt med om Petras tankar. Ett barn ska respekteras och är alltid värd en förklaring. Belöningsmetoder gör att barnet eftersträvar belöning, inte samarbete. Att småbarn har svårt att uttrycka sig och söker ofta någon form av bekräftelse eller bär på något de inte kan förklara när det beter sig på ett sätt som definieras som trotsigt eller dåligt och istället för att straffas och förmanas borde man ta reda på vad det är. Ja så tror jag också att barn borde uppfostras.
Men, ibland kan jag inte låta bli att tänka att "detdär är lätt om man bara har ett barn" eller "om man har väldigt lugna barn". Och så tror jag inte heller på att man måste anpassa sig på nytt till precis varje enskild situation. Det finns en gräns, när ett nej från en förälder är ett nej. Det finns vissa viktiga regler som också ett litet barn måste lära sig. Att inte skada sig själv, att inte skada andra, att visa andra hänsyn. I de situationerna är jag beredd att faktiskt ta till något straff för att få barnet att förstå konsekvensen. Kanske inte skamvrån, men en tydlig markering likaväl.
Barnet kommer hur som helst, hela livet, som tonåring och vuxen att ha regler runt sig och kunna bestraffas om de bryts. Att lära ett barn att "du måste tänka själv, gör du så, skadar du din kompis", låter bra. Men "om du ändå skadar din vän på flit så har du ett "problem", du behöver inte bestraffas, det är bara det att vi har svårt att förstå dig, berätta om ditt problem nu lilla vän så är du ursäktad" (hårddraget), det är inte friskt längre.
Och så tror jag att barn testar för att FÅ det där motståndet, småbarn i trotsåldern alltså. Att få känna att nej, dethär besluter inte jag om, dethär är föräldrarnas område, jag har inget ansvar över det. Och så testar de på nytt och på nytt: Mamma kan jag lita på dig? Håller du fast vid det du bestämmer?

Tack och lov är det sällan vi har fajter på liv och död här och än så länge har det fungerat med att jag satt mig på huk och tittat krabaten i ögonen och sagt till på skarpen om att så gör man inte, det kan vara farligt för dig/lillebror/mamma. Oftast är det ändå blöjbyten, matval och annat smått som leder till kriser. Små kriser som tar förargligt mycket tid (krabaten går INTE att avleda, näpp, det går inte, han måste få storma ut) och som kan gå mig så otroligt på nerverna, men som sist och slutligen är småpotatis jämförelsevis.

2 comments:

Kamomilla said...

Jag håller på klara gränser , regler och tydliga nej. Tillämpade "holding " på min förstfödda som fick såna utbrott att han skadade sig själv (och andra) Det går inte att vänta ut- utbrottet är som ett rop på hjälp- "säg du vad jag vill för jag vet inte själv vad jag vill". ( det sa sonen när han var tre år)En sån ambivalens, men då var det säkert skönt för honom att jag ställde gränsen.

Höperöt said...

Jo, inga alternetiv ("korv eller ost på frukostsmörgåsen?" kan förstöra resten av dagen känns det som), klara regler och vettiga rutiner verkar vara det som biter. Jag är inte särdeles förtjust i diktator-stilen jag tvingas till, men den ger en lugnare vardag. Bara ett utbrott idag!

Jag hade ett tag för mig att jag överdriver, att alla barn är såhär emellanåt, han har aldrig försökt skada sig själv, fast han sparkat mot mig, men så var min mamma på besök och konstaterade samma som jag, han låser sig och det GÅR inte att prata runt honom eller avvärja, han skulle kunna skrika tills han svimmar.
Jo, en sak, som kanske är besläktat med holding, fungerar och det är att alltid alltid krama när han stormat klart, han ska alltid kunna veta att han kan komma till min famn och att jag älskar honom oberoende. Ibland kommer han självmant till min famn fast han gråter, bara för att få vara där en stund.