Tänk er den glada tvååringen som tjuter högt i biblioteket, klämmer ansiktet och tungan mot fönsterrutan, tynger på kopieringsapparatens knappar, försöker ta böcker av okända barn samt försöker peta okänd bebis i ögat.
Och absolut inget du säger eller gör påverkar hans framfart.
Jag klämde fram ett ursäktande leende till bebisens mamma samtidigt som jag försökte få barnet att sitta i min famn och intressera sig för böckerna. Jag räknade ut att ett klämkäckt "Det är lungt, vi har inte haft flunssan ännu i år, hehe!" eller ett "Han tycker så mycket om lillebrorsor!" till mamman med den hopsnörpta munnen inte var riktigt på sin plats just då.
Kort därefter lämnade en förbannad tvååring och en svettig skamsen trött mamma biblioteket hand i hand, den ena mera bakåtsträvande än den andra.
Och just då var jag redo att ge bort honom till lägst bjudande! Men nu när vi är hemma, har talat igenom vad man får göra och inte får göra på biblioteket, ätit och tittar på Buu-klubben, kan jag tänka mig att behålla honom igen. Jag till och med småflinar åt den absolut stereotypsika tvåårings-situationen. Fast jag hoppas att den inte upprepar sig igen.
(Okej, grejjen är den, vi var ju på familjecafé igår och där får man leka med de andra barnen och tjuta och vara lite busig. Det är bara det att tvååringar inte förstår skillnaden på två olika ställen med en massa roliga prylar och andra barn. Och att busande inte alltid passar sig, speciellt om de andra barnen inte verkar vara med på det.)
No comments:
Post a Comment