02 February 2012

Filuren

Måndag morgon var fortsättningsvis lika surrealistisk. När vi gäspat oss till TYKS och satt där på en inledande hjärtkurva försökte jag förklara för sambon hur det kändes.
Tänk dig att du på flit slår dig själv hårt på tummen och det gör grymt ont och du kommer att ha värk i minst en vecka framåt. Fast när man slår sig på tummen får man ju ingen liten filur förstås.

Så tog dom hål på hinnorna och det satte igång lite trögt. Efter ett par doser oxytocin började det komma igång på riktigt och jag pustade lustgas. En timme senare konstaterade de att jag var halvvägs öppen och om jag ville ha ryggmärgsbedövning skulle jag ta det nu för det kunde gå snabbt. Inte gjorde det sååå sjukt ännu tyckte jag, men innan anestesiläkaren var redo att sticka pustade jag inte längre utan inhalerade lustgas som om det hade varit min enda livlina, kändes bokstavligen som om jag höll på att gå mitt itu. Epiduralen hjälpte halvbra, så efter en kvart pinglade jag på barnmorskan och bad om att få fortsätta med lustgasen också. En kvart senare sade jag åt sambon att detdär var en krystvärk. Men jag väntade ett par värkar till för att vara helt säker. Jojjomän, inte undra på att det gör sjukt när man öppnar sig halvvägs på en timme. Sen var det bara att klämma i och 20 minuter senare föddes filuren (själva förlossningsdelen beräknades ha tagit fem timmar), rättså lugn och väldigt hårig, då han har redigt med kalufs på både huvudet och babyfjunen kvar på armar och ben och örsnibbar.

Sedan dess har vi haft det rättså bra på sjukhuset, långa nätter, skrikande småröster och snarkande rumsgranne, men det hör väl till. Jag var redo att komma hem redan igår, men då min mjölk kommit igång lite trögt (antagligen på grund av att det var igångsatt så alla hormoner inte hängt med) så blev vi hemskrivna först idag med order om att köpa lite ersättning för säkerhets skull. För har han inte gått upp i vikt tills imorgon så måste vi komma tillbaka till sjukhuset.
Och såna hot biter på mig, så nu sitter jag här i ett svalt hem i ett iskallt Pargas och är redo att amma i timmar bara det fastnar lite fläsk på filuren!

4 comments:

RockMom said...

Det brukar nog ta sig med amningen bara mak kommer hem och får vara i lugn och ro. Om int annat kan du försöka pumpa. Det hjälpte för mig, som hade sprängfyllda bröst, men inte fick ut nåt till en början

Grattis än en gång förresten!

Höperöt said...

Det håller på och ta sig jo, lite pumpande bara så!
Enda som stör mig lite i dagsläget är att jag lät dem på sjukhuset ge honom så mycket ersättning på flaska (med Krabaten gav de lite ersättning ur medicinkopp istället för att inte störa ammningen, men det kom jag att tänka på först här hemma). Det gick så lätt att dricka med napp så han tänkte nästan tappa sugen där ett tag, men nu är vi definitivt igång igen!

Och tack! :)

Pia said...

Jätte grattis! var inte så uippdaterad här. Vilken fart på du (ni) hade!

Höperöt said...

Tack Pia :)

Det var nog oxcytosinets förtjänst. Och dendär barnmorskan som tog över vid eftermiddagsskiftet. Jag hatade henne innerligt när hon utan att fråga eller kommentera vred upp hastigheten på droppet, men efteråt var jag bara tacksam att det inte drog ut på tiden!