En djupdykning i navelluddet

Jag är en sån människa som har svårt med sömn.
Som liten knatt lär jag ha varit glad och vaken där kring kl fem varje morgon till min moders stora förtjusning, utan att för den skull ta igen sovandet dagtid. Vi slutade med middagsluren när vi var i krabatens ålder, han tar alltså med glädje tvåtimmarslurar ännu om ingen väcker honom.

Någorlunda bra somnar jag på kvällarna, men kan utan problem skjuta upp sänggåendet med ett par timmar om jag vill.

Nu har det igen varit en period då jag legat med frustrationen surrandet i huvudet klockan fem på morgonen efter alltför få timmar sömn och bara vetat att fast alla andra sover minst en timme till, fast det är lugnt, så kommer jag inte att få en blund till inatt. Nån dagsömn har det heller inte varit fråga om, jag har legat i sängen medan middagssovarna vilar och har just börjat slumra, när jag rycker till. Och är klarvaken och frustrerad igen.

Och, som så många gånger förr, slår det plötsligt över. När jag blir för trött, när dylika nätter och dagar radat upp sig efter varandra alltför länge, så sover jag plötsligt. Och som jag sover, jag somnar om klockan fem på morgonen utan problem, sover som en stock, och så två timmar till på dagen, att jag ammar mitt i stör inte alls, jag bara fortsätter. Och så vaknar jag durrig i huvudet, men pigg och lugn. Ofta upptäcker jag också hur galet mycket jag planerat och tänkt hinna med, men i dethär skedet tar ofta tröttheten ut sin rätt och jag stryker allt onödigt i kalendern för att få bra sömn den närmaste tiden (vilket jag oftast får utan problem).

Nån gång i mina hypokondriskare stunder har jag funderat om jag har nån form av bipolär sjukdom, men då jag har en känsla av att sånt ger sig helt andra uttryck, utöver mycket kreativitet och planer, så tänker jag fortsätta med min teori om att jag helt enkelt är en människa som har svårt med sömn och stressar ibland.