Som ett rostigt gångjärn

Idag är det en gnälldag har jag bestämt.

Halsen min blev till ett rivjärn igår kväll. Och när morgonen grydde hade jag trots en panadol inte fått mera än fem timmar söndrig sömn. Ett extra tack till krabaten som tyckte det var morgon tio över sex i morse.

Idag känns allt som borden och måsten.
Att gå ut i det gråa vädret kryddat av några slaskstänk med hund och barnvagn var inte något som kan kallas uppiggande.
Att komma hem och inse att jag glömde att reda upp i köket innan vi gick var en smäll i ansiket (normalt är det inte så noga, men med en potentiellt hungrig hund i huset vill man faktiskt få undan det mesta).
Att veta att jag måste in till Åbo idag för att returnera diverse grejjer med två småsnoriga barn i bilen känns inte det minsta lockande.
Hunden sket dessutom i att kakka under promenaden, så jag hoppas hon inte får akuta behov just medan vi är borta.

Gnäll, gnirk och gnissel.

Det enda som förgyller min dag är den lille filuren som mitt i allt bestämt sig för att sova åttatimmars pass, från sista matbiten åtta på kvällen till klockan fyra på morgonen. Synd bara att storebror väcker oss mitt i natten, varje natt, nu istället.