Det skulle ha varit ett gulligt youtube-klipp

Krabaten var fem före att göra en nosdipp i grötfatet med halvslutna ögon.
Under glada tjoanden och kukkuu-rop fick jag i honom de sista små skedarna och några klunkar mjölk och så var det bara att bära honom till sängen.
Jag som redan trodde att jag drabbats av nån slags förbannelse när vi kom in från pulkaåket och krabaten protesterade, grät och hade otröstligt ont i fingret i 20 minuter innan han lugnade sig. Men det var ingen förbannelse, det var bara den stora tröttheten.

Plötsligt insåg jag också att det är imorgon vi ska på storlekskoll och igångsättningsbedömning. Gulp! Jag har redan börjat komma in i samma fiilis som jag hade när jag väntade krabaten: Jag har grymt stor mage, men det händer ingenting, sen händer ingenting och till slut händer absolut ingenting, så det får sprakas igång.
Men så är det faktiskt imorgon filuren ska studeras och jag ska undersökas och eventuellt få en tid till polikliniken. Eller så är dom luriga och gör som de gjorde med en kompis; Gör en hastig hinnsvepning i samband med undersökningen utan att säga något och bebis kom det redan följande dag. (Svepningen fick kompisen läsa om i epikrisen sedan, surprise!)
Jag kan ju alltid hoppas... Börjar vara lite trött på att vänta nu.