Att sakna möjligheter

Jag har flera gånger tänkt högt för mig själv att jag saknar Helsingfors, ibland mycket.
Men idag när vi talade livsstil och olika städer med en Budapestbo på lunchen på jobbet fick jag en och annan insikt. Det jag saknar är inte staden.

Det som jag tänker lite på ibland är min livssituation som den var då, utan barn och sambo alltså, den egoistiska livsstilen där man inte behövde tänka på någon annans vilja än sin egen. Men den kompenseras så mycket av sällskapet jag har idag, så det är inget jag längtar efter långa stunder (oftast när det är itkupotkuraivari på gång).

Det jag saknar en del, det är närheten till allt. Spåran som tar en runt hela stan och stannar bara några hundra meter från ytterdörren. Det att det lokala caféet är ditt andra vardagsrum. Det att man kan få precis vad man vill (nästan) när man vill.

Men det jag saknar mest är pengarna. Materialistiskt, ja, men av nån orsak är det pengarna som bäst definierar det som jag inte har nu. De köpte mig inte nödvändigtvis alltid så dyra eller stora saker, men de köpte mig möjligheten att inte behöva planera månaderna enligt ekonomin, de köpte mig möjligheten till högre kvalitet, större spontanitet och till flera alternativ. Framför allt köpte de bort en massa extra tankeverksamhet och bekymmer.
Jag försöker lite förklara det hela för mig själv med att jag nu har annat, ett eget hus, nära till naturen, en plats som jag vill att mina barn ska växa upp på, men mina förklaringar ekar tomt i mitt huvud. Det enda som tröstar mig något är att jag i alla fall lever ekonomiskare och ekologiskare. Det och att jag förhoppningsvis lär mig den läxan att livet inte alltid tuffar på i en bestämd riktning i medvind och nerförsbacke, men jag kan göra det mesta och bästa av situationen jag har nu.