Psykologisk thriller

Det börjar ta på nu, dethär måendet.
Att gå hemma och vänta på nästa gång jag måste rusa till vessan är inte den mest lockande tillvaron. Egentligen spyr jag inte såna mängder, men om man räknar med de stunder jag har skyndat till byttan bara för att bli sittande dubbelvikt i magkramper så har det blivit rätt många gånger redan idag.

Och jag vet att OM jag tar det riktigt lugnt, ligger i soffan, surfar, tittar på tv, virkar något, så mår jag liite liite bättre. Men det är just den tillvaron som ger mig fel i huvu. Så därför försöker jag i alla fall. Tvätta kläder, plocka disk, packa inför midsommaren, byta lakan i sängarna, med den följden att jag mår riktigt apa.

Och jo, jag vet att jag är lyckligt lottad, det blir en bebis och det är något att glädja sig över när man mår som mest illa, men kom inte dragande med det som argument och tro att det får mig att helt mirakulöst sluta spy och bara tänka på skruttig doftande bebishud.
För ännu är vi så tidigt i graviditeten att vi inte vet med säkerhet att allt går vägen och när man mår som sämst, spyr tills man får munsår och försöker överleva dagen så blir man inte lyckligare av att bli påminnd om att man fast klarar av att leverera bebisar i drivor under sin livstid. Nej, det enda som hjälper just nu det är att ta en dag i taget och veta att nånstans, nångång tar det slut. Och då, då ska jag njuta och känna mig alldeles otroligt lyckligt lottad. För det är jag ju! Jag har bara en attans otur med mitt mående.