Det smakar surt i munnen och jag litar inte på min mage för fem penni. Nu har jag alltså haft kräkskavalkad i två dagar, så länge fick jag njuta av mitt "mår relativt bra". Eller nåja, jag är inte döende ännu, men det börjar sätta sina spår. Speciellt i den stackars sonen som ofta är ensam hemma med mig och gråter och klänger på min rygg när hans mamma ligger dubbelvikt över byttan och hulkar och inte alls är som vanligt.
Men det som stör allra allra mest just nu är det att jag skulle behöva en enda fnuttig dag till på jobbet för att få klart projektet jag hjälper med just nu så att forskaren skulle få med det på en poster som ska visas på ett symposium i Glasgow efter midsommar. Jag skulle så gärna få analysera de sista blodproverna och så kan jag ta en hem-arbetsdag för att sammanställa datat och sen skulle jag kunna sjukskriva mig ett par veckor fast. Men nej. Suck, jag borde väl lyssna på kroppen och bara ta det lungt, men sini då det är så attans skoj att labba...
3 comments:
Går det att hitta en medelväg? Om det är sådär roligt att labba, så gör det nog oxo väldigt gott för dej! Kram!
sarai
Uh att må sådär. Hoppas det lättar snart!
sarai - Jo det är just det, jag tror att jag till och med skulle kunna må bättre på jobbet när jag har nåt att koncentrera mig på, men där är lååångt till närmsta vessa. Och bussresan. Uj vad den är hemsk när man plötsligt utvecklat akut åksjuka!
Kamomilla - På ett sätt mår jag bättre än senast, jag sitter inte och mår pyton 24/7. Däremot spyr jag desto mera, måste börja se över vätskebalansen snart om dethär fortsätter...
Post a Comment