skrynkel

Idag hade jag då dejt med herr hjärnskrynklare.
Först undrade jag vad det var för en knepig typ, vi satte oss i hans fåtöljer och så var han knäpptyst. Min tur att tala tydligen...
Det gjorde jag, och tårarna rann i ett par omgångar när jag berättade om jobbiga stunder och emellanåt blev jag ivrig när jag berättade om vänner och jobb och hus. Vi diskuterade min syn på föräldraskap och vardagen och vad som hänt tidigare i livet. Han kunde inte säga något om det fysiska, han sade bara att om jag oroar mig mycket för just den biten ska jag söka upp en läkare.

Det som han sade var egentligen inget nytt, men ändå sånt som kan vara bra att höra från en professionell. Att panikångest och anfall inte är dåliga i sig, det är hjärnans och kroppens eget sätt att säga ifrån, att meddela att "Hallå människan, dethär är inte hållbart i längden!". Och det viktigaste för mig är att lyssna på vad kroppen säger och med hjälp utifrån få reda på var skon klämmer.
Det ÄR en stor omställning att gå från ett socialt jobb med många trådar att hålla i i en storstad, till ett isolerat tillstånd med en liten bebis i en småstad. Är man en social personlighet ännu till så kan det vara något som helt enkelt inte passar en alls.
Jag borde hurosmhelst hitta något eget i vardagen, något som bara är mitt, vare sig det är ett jobb eller ett projekt eller vad som helst annat. Och så borde jag få avlastning oftare, med krabaten alltså. Att bara få avlastning när det är akut, när jag måste göra nåt annat och inte när jag bara vill göra nåt annat är inte kanske tillräckligt i längden. Och att jag borde höra om sambon kan förkorta sina arbetsdagar nångång, både för hans egens och för min hälsas skull. Couldn't agree more!