Livet

Världen rusar på som vanligt och jag håller i mig lite här och lite där och försöker hänga med i svängarna. Jag har jobbat mer eller mindre heltid den senaste månaden, med undantag för studieledigt två förmiddagar i veckan då...

Det stora dilemmat just nu är en tjatmaskin av rang här hemma. Emellanåt har storebror nån riktigt bra period, klär på sig själv utan tillsägelse, plockar undan, hjälper gärna till i köket med det han kan. Och det är underbart att se hur snabbt han lär sig och hur mycket han verkar förstå när man förklarar.
Men så har han ju också sina stunder och just nu testar han oss i uthållighet. Tänk dig att ha något som säger (vrålar) neeej till allt du gör. Från det att du kliver upp, tänder lampor, kokar kaffe, plockar fram frukost, äta (neeej jag vill inte). Allt ska kommenteras med en dramatisk protest av stora mått.
Idag fastnade det vid att han ville ha mera sylt i gröten och vi förklarade gång på gång att han får mera sen om han äter allt och vill ha en liten portion till, men sådär mycket sylt fick han på första portionen och att tjata hjälper inte, det gör bara att mamma och pappa blir ledsna.
Han höll ut ända tills lillebror ätit sina tre portioner (med sylt ja) och gick från bordet, sedan kunde han gå med på att börja äta. Om mamma sade varsågod en gång till! Och det gjorde jag, nåt MÅSTE han ju bestämma om och bestämmer han att mamma ska vara hövlig så gör jag det gärna!

Det som kittlar den kreativa nerven just nu är inte stickning eller julpyssel utan vårt snigellångsamma byggprojekt. Nu har vi äntligen kommit så långt att vi valt byggnadsentreprenör och beställt ritningar för att ansöka om byggnadslov. Och oj, så jag väntar på att få se vad arkitekten plitar ner!

Nu låter det ju som om vi inte gjort något på tomten sedan vi eldade ris i våras, men det stämmer inte riktigt. De båda husen som skulle rivas är nu nere, och före det hade allt löst, böcker, möbler, fönster dörrar, som fanns kvar i husen burits ut och sorterats. DET har tagit mest tid. Elen har grävts ner och blivit till jordkabel istället för luftkabel. Sedan har uthuset nytt plåttak, och de senaste veckorna har vi grävt en ny uppfartsväg och täckdikat nedre delen av tomten. Ja eller vi, en grävmaskin och femtio lass med sten och okänt antal täckdikningsrör, snarare.

Vi ska ännu gräva bort grunden från det gamla huset och se hur berget ser ut där under och fundera ut hurudan grund det ska bli på vårt hus. Och sedan, sedan är det bara att vänta snällt på att vårt nuvarande hus ska bli sålt. (Vill nån ha ett hus med fin bottenplan och trädgård med möjligheter? Dra mig i rockärmen!)

Bobban bob

Ibland hinner man liksom inte bara ta en paus och sammanfatta, ens för sig själv. De två senaste veckorna har jag av olika orsaker jobbat fulltid och pendlat mina färjturer varje dag. Skoluppgifterna ligger lite på hälft och samvetet gnager. När barnen har lugnat sig för kvällen och klockan närmat sig nio har jag varit redo för, inte bara sängen, utan snarare åtta timmar dvala.
Det har jag förstås inte fått.
Knattarnas hosta har gått över till mig och när jag får hosta så hostar jag inte lite, att det är mitt i natten är inget undantag.

Vår förkylningskavalkad börjar bli skrattretande. Den äldre snorar runt här hemma just nu och den yngre är gnällig och småvarm, men jag vågar inte ta tempen om i fall att vi ändå skulle våga oss ut på en höstpromenad i det härliga dimmiga höstvädret (Ja, allt väder är härligt när man antingen suttit inne eller i bil dagtid de senaste veckorna).
Men nån promenad blir det nog ändå inte, för jag kan se mig själv skuffandes vagnen idag, med en tröttis, en snoris och en mamma som får hostattack var 50:e meter ungefär.

Ja, jag vet att vi haft våra bättre dagar och sämre dagar, men nu är det på allvar så att åtminstone en i hushållet snorat varenda dag de senaste två månaderna.

Och dessutom var de vita skorna som jag beställde för stora och mindre storlek finns inte kvar. Murp.

Men det är ju skönt att få lite innegrejjer åtgärdade. Lillknattens garderob blev just höststädad. Där for det sista i storlek 80!
Skulle jag nu bara orka göra detsamma med mina kläder...